Direktlänk till inlägg 13 februari 2015

MIN historia

Av Maria - 13 februari 2015 22:55

Hej...

För er som har läst min andra blogg så känner ni mig som Mirrolella,Mirrekitten eller Mirre.Men ni känner inte MIG.

Jag vet inte vart jag ska börja men jag kan ju börja med mitt namn...

Jag heter Maria kallas just nu för Mari och jag är fjorton år.

Jag har två äldre halv bröder på min pappas sida,min ena bror har haft en stor inverkan på den jag är idag,det var han som inspererade mig för att spela TV-spel och att börja svära.Han fanns liksom där när mina föräldrar var "borta".Jag älskade att titta på när han spelade en massa olika spel eftersom jag var för liten för att äns fatta vad som pågick på skärmen.Det spelade ingen roll vilket spel det var,jag var som klistrad mot skärmen så fort jag hörde att han spelade.Även fast han var som en diktator så kan jag ärligt säga att detta är mina absolut bästa barndomsminnen.Även fast det bara var varannan helg.

Men det kom en period då min pappa bråka med min bror och han kom aldrig tillbaka...jag rörde knappt konsollen...jag visste inte vad jag skulle göra.Skulle han någonsin komma tillbaka och spela?

Jag började spela på hans konsoll kanske 2 år efter att dom hade bråkat,det kändes fel men ändå rätt så jag passade på att spela det spelen han spelade för mig.Det gör jag än idag.

Jag fick träffa min bror 5 år senare år 2015 när min pappa firade sin 50 års dag i förtid.Men nog om det nu.

I skolan däremot var och har jag aldrig varit den "populära" jag har inte blivit mobbad på nått sätt,jag hängde ett tag när jag först började skolan med en tjej som var 1 år äldre än jag och som var typ den "populäraste" i hennes klass medans jag var en nolla i min klass,jag kände mig alltid utanför.Vi slutade vara vänner eftersom vi förlorade kontakten med varandra och vi växte ifrån varandra.BFF...Bullshit...i detta fall.

Senare i trean vart alla olika avdelningar en och samma klass som kallades för klass 3 (Jävlit kreativt namn...)

det var den tiden i mitt liv då jag fick min första crush...Han heter Mikael.

Jag bad en av mina dåvarande vän att fråga chans åt mig...och jag vart dissad och han sa att han ville ha min kompis som frågade honom istället...

Mitt självförtroende efter det har inte varit det bästa,jag såg mig alltid som ett ful sak som inte borde finnas till...fast när jag gick i trean så tänkte jag inte lika mycket på killar eller mitt useende för den delen som jag gör idag.

Efter det rullade mitt liv på och helt plötsligt gick man i 5:an då hade jag träffat nya kompisar som jag är vänner med än i dag,men man kan säga att jag och mina kompisar fortfarande var outsiders det vill säga att ingen pratade med oss för vi var "konstiga" alla höll sig undan.

Detta påverkade oss inte så mycket det var liksom en vana nu.

Fast jag har alltid haft svårt med att börja gråta bara så där...vilket jag har blivit retat för Oänligt många gånger,men det var för att jag hade det svårt hemma och för att folk sa dumma saker bakom min rygg.

Det gick så långt att jag sa att jag var stressad fast jag igentligen inte var det.Idag bryr jag mig inte ett skit om vad folk säger,dom får säga vad faan som vill så länge det inte handlar om att ta självmord.

I 6:an frågade Mikael chans på mig genom en tjej som gick i min klass...hmm...vad skulle jag svara?Ja?

Min första riktiga crush frågar chans på MIG?

Var svaret ja?

Så klart inte...pay back time!

Jag svarade nej och sedan några dagar efter kom han kompis och fråga chans...Det vart nej där också eftersom jag redan hade en crush på en annan kille...Isak är hans namn.

Men tillochmed det tog slut ganska fort när han hadde varit ihop med någon medans jag hade en crush på honom.

Början av 7:an var nog en av mina värsta år i hela mitt liv än så läge...Ask är som sagt ingenting att leka med om man sitter i den sitsen jag och mina kompisar gjorde då.Vi fick typ som ett hotbrev som flera personer tydligen hade varit med på.

Där stog det att en av mina vänner såg ut som en tant,såg ut att komma från medeltiden och tjock,dom här personerna är ABSOLUT inte detta!Jag stog inte med men det rörde oss ALLA.Till och med min vän som det stog någonting possetivt om grät.

Brevet slutade ungfär så här:

Gå och häng er!

Dom hade skrivit oss som en grupp vilket vi är,en stark jävla grupp är vad vi är.Men denna tiden tog liksom livslusten ifrån mig...det var nästan som om att jag skulle kunna göra det som skrev och ingen skulle sakna mig i alla fall inte mina klasskamrater...för det var dom som skrev det.

Men detta förändrade mig...jag vart mer argare än ledsen jag började käfta emot folk.En kille i 5.an ville att jag skulle prata för att han tyckde att det var roligt,eftersom jag jämt var tyst...jag är fortfarande väldigt tyst men inte lika tyst som jag var då.

Detta är min resa som jag har gått...kanske inte det mest interessanta med det är i alla fall något och det ger er en bakrund till vem jag verkligen och vad jag har gått igenom...än så länge.

Jag går igenom en sak nu som jag har gått igeom flera gånger...jag är nämligen olykligt kär i en kille som tycker att jag är lite irriterande...Bra början.På en ny historia.